Så har mitt resonemang gått hela mitt liv. Varför röka? Cancer i en liten rulle, liksom. Ändå gick jag med på Kajsas förslag om att tända eld på ihoprullade post it-lappar och suga in röken. Det kunde väl inte vara särskilt farligt? Jag menar, det var ju inte nikotin eller tobak eller nåt i dem.

Vi började röka regelbundet. Eftersom vi gick i samma klass var det inte ovanligt att vi gick hem till henne efter skolan, tog ett par "cigaretter" bakom huset och log över hur nice det var. Själv vågade jag inte ta hem Kajsa för att röka där, min mamma jobbar natt och var ofta hemma. Tänk om hon kom på oss!

Vi var inte mer än elva år, och ingen av oss kunde därför använda en "säker" tändare, en sån med hjul och tryckknapp. Istället... hrm, lånade vi Kajsas familjs grilltändare. Bra låga, enkel tryckknapp. Perfekt för våra hemliga upptåg!

Självklart kom den dagen då vi blev upptäckta. Egentligen inte vi, utan Kajsa och en annan av våra väninnor. Kajsa berättade i efterhand för mig:

" Vi stod och rökte, och så kommer mamma hem, va. Jag gömmer ju såklart ciggen, men vet du vad Jossan gör då? Asså hon bara fortsätter att tända på sin, när mamma står rakt framför oss! Fatta vilken utskällning jag fick... "

Efter det var vi väldigt generösa med parfym, tandkräm och vädring av jackor, så att Kajsas mamma - eller någon annan, för den delen - skulle misstänka något ytterligare.

Jag och Kajsa vågade inte röka särskilt ofta efter det, bara när vi var säkra på att någon inte kunde komma och störa oss. Till slut hittade vi en liten lekplats i närheten av Kajsas hus, som innefattade ett litet, rött hus. Ni vet ett sånt där med två bänkar, ett bord och ett litet fönster, där småbarnen kan leka mamma, pappa, barn? Precis ett sånt var det.
   Vårt nya gömställe höll sig hemligt, och snart var väggarna prydda med klotter, skrivet i sot. Kom någon ut och sa till oss - eller bara såg sorgset på oss - visade vi oss kaxiga och skrek åt dem att inte lägga sig i.

En dag hittade vi en fimp från en riktig cigarett på lekplatsen, i sandlådan. Vi var självklart där för att tända på Kajsas nya, extra stora rosa post it-lappar som hon köpt nyligen. Klart att det skulle firas!?

Vi hade "rökt" i ett par månader, och jag plockade långsamt upp fimpen. En cigarettfimp, kom igen.

"Kolla!" ropade jag, och fick tändaren slängd till mig. Den långa pipen blev snart blå, och en låga trängde ut ur mynningen. Så fort den vita röken från fimpen när den tänts nådde mina näsborrar trodde jag att jag skulle spy. Lukten var vidrig; sur och fick mig att få kväljningar. Förskräckt slängde jag ifrån mig den ännu pyrande fimpen, stampade på den och andades in den friska luften.

Jag lovade mig själv att aldrig röka, samtidigt som jag tog ett bloss på den gula pappersrullen.

Häromdagen kom jag att tänka på det här igen, om hur dum jag var för bara ett par år sen. Hur kunde jag tycka att det var coolt? Gott? Nice?
   När jag skulle gå ut med soporna tog jag min chans att försöka igen. Jag smög med mig en nyrullad post it-lapp, och en tändare (utan hjul!). Det var vinter, mörkt, och ingen såg mig när jag drog mitt första bloss på länge. Det var skönt! Jag rökte slut på hela rullen, och när jag till slut kom in igen, utan soppåse, hade det säkert gått fem minuter, men mina föräldrar verkade inte märka något.

   Den kvällen rökte jag säkert åtta "cigaretter", varav tre var inomhus, bara några meter ifrån brandvarnaren. Jag brydde mig inte något särskilt, men var ändå lite orolig. Vad skulle jag säga om larmet gick?

Det var nog det mest dummaste jag kunde göra, att börja låtsasröka. Även om min filosofi om att bara idioter röker fortfarande står fast, gäller det inte små papperslappar. Jag förstår inte heller vad jag ser i det. Drar man in för mycket smakar det surt och beskt i munnen, medan det inte ger någon särskild känsla när man gör det rätt.

Förutom känslan över att man är dum i huvudet, förstås.

Obs! Girls Talk uppmanar inte ungdomar till att börja röka, vare sig post it-lappar, cigaretter eller annat. Historien skildrar bara en ung tjejs syn på rökning och beroende. Obs!

Kajsa och Jossan heter egentligen något annat.